del 1 flickan som var plast

det fanns någonting som hon berättade för mig. hon skakade och det flög ur henne att hon hatade sitt liv mer än något annat. vad skulle jag säga mer än att krama om henne och berätta för henne att det var tankar som hon kunde kasta bort. jag tog hennes hand och vi satte oss ner för att gå igenom vad igentligen vad... exakt vad som var jobbigt för henne.
hennes första ord var : om allt ändå var lättare..

fan ska ja ha på mig idag då, jises håret är kaos! tänk så skulle någon kolla knas mot mig, eller tänk om någon skulle skratta. fan skit samma hellre ser ja slampig ut än att klä mig i trasor. självklart är hon ändå skolans stjärna fast hon själv bara skiter i verkligheten. fan, hur ska ja uppträda nu då? ... det kommer några mot mig som ja inte känner, men han! han var jävligt snygg. en extra blinkning från mitt öga skulle ju inte göra något. fast hon visste att de hon gjorde var farligt så utsatte hon sig för pressen, hon var trots allt inte så jädra bra. hennes närmsta vänns bok var hon stämplad som "den vandrarnde madrassen", visst det kanske var något som hon själv insett att hon var, men nej. styrkan för att vara normal som alla andra fanns inte. hon var tvungen att vara lite extra. det var fredag och vi var bara tyvugna att dra in till stan, han muckade med mig och hade sagt om att ja inte kom och träffade han idag så skulle ja vara omogen toffel. så jag kände mig tvungen igen. men igentligen så var det bara självförtroendet som ville ökas. när vi kom till stan pallade ja inte med henne, hon var så jävla jobbig. fittan, min bästa vän att hon orkar tjata om hennes jävla problem hela tiden. kan hon inte skaffa sig något eget. så ja sa till henne att vänta där vi skulle skiljas åt för kvällen, tog bara med henne för sällskap till bussresan. annars är hon bara en spontant jävla ful tjej. skulle bara ge henne lite extra falsk luft..

jag träffade han senare och han var på mig som vanligt, det var typ som en inbjudan. eller snarare ett tillfälle då han bjöd sig in i mig själv. något alldeles privat för att vara orört. det blev ju inte mer än så och de kunde ja nästan räkna med, fast ja skröt om hur underbar han var och att han ville träffa mig imorgon också, fast ja skulle på släktmiddag. så lycklig som vanligt var det ju bara att försöka vara under resten av kvällen när min kära lilla vän frågade ut mig alla frågor som jag överdrev om. nog om den kvällen och killen, det fortsatte inte länge utan killen såg tillslut rakt igenom mig och började kalla mig för en patetisk bitch, men hallå? varför.

en tid däröver slog det slint i den jävla bruden som skulle vara min vän, hon sa nej till mig, hur sjuk får hon va? hon kalla mig blåst, och att jag inte insåg att alla drog sig till mig för att ja visade mig vara så otroligt underbar och perfekt tjej som alla ville ha, och sedan inge mer. att jag bara tog det ja ville ha och sen var det bara att ta nästa när man fått nog av den ena. hon kastade skiten över mig och befall mig att vara den jag igentligen var. asså mig själv.. men hur lätt är det igentligen att spela ett fjasko, eller vara.. rättaresagt. jag vill inte vara så, jag ville faktiskt vara omtyckt av alla. ja vill vara snyggast och jag vill faktsikt vara den snyggaste tjejen som killarna drar sig till. hon tittade så jävla drygt på mig när hon berättade, och tillslut for det ur henne, "du är bara en billig hora, du köper vänner för ett falskt leende och killar för ett fejkat hjärta. hur dum får du vara?". vem pallar höra? det var bara att slå till, en rak höger över hennes igentligen vackra ansikte. men jag brydde mig inte, ja ville faktsikt inte inse hur det igentligen var att vara en plastik girl...

det var inom en vecka , och veckan därpå, då satt ja på mitt golv med tabletter, det var då hon sa..