Det var då det gjorde ont.

fan vilken smärta,

varför skulle det just bli mellan oss?

ja minns exakt vad som hände, vi började

gräla om en småsak som vanligt.

och de slutad med att ja låste in mig.

jag var inte nära er på flera timmar.

allt ni stått och skrikit på mig

hade krossat mitt hjärta totalt.

fan , ja visste inte vad ja skulle göra, ja visste hur jävla mycket fel de skulle bli.

ja hade inget bra i tanken längre..

ja ville bara uppfylla er önskan som ni skrikit på mig,

ja fattar inte änns varför ni dö födde mig ?
vad skulle man göra ? det fanns ingen där, ingen man kunde prata med.

ingen man kunde ringa, ingen famn man kunde vila i...

det var bara ensamt i ett mörker...

med nästan blod i mina ögon & tårar som rann,

kändes de värdelöst att fortsätta tåla allt skit..

ja satte mig ned på badrummsgolvet jag la fram mitt högra ben,

jag knep mina händer & bad till gud.

- Låt ¨mig inte se när blodet rinner..

men, ja kan inte påstå att han var där med mig just då.
för man såg så tydligt hur blodet spred sig med allt vatten som låg på golvet.

tillslut kunde jag skriva med mina egna fingrar, meningar i blodet som efter stunden försvann.

ja kände inte längre någon smärta, den hade försvunnit.

Med mitt sista hopp om att inte förblöda såg ja ner på min arm där din Bokstav var ristad.

det var då jag försökte med små rörelser resa mig upp..